Eftertänksamhet....
Ibland kan man kanske behöva stanna upp och tänka efter. Tänka på både bra och dåliga saker. Fundera över allt man har omkring sig som man skall vara tacksam över.
Jag har funderat en hel del över mig själv. Vad är jag för person och hur tror jag att andra uppfattar mig? Om jag är ärlig gällande mig själv kan jag bara säga att jag är mycket medveten om mina dåliga sidor. Delar hos mig som jag kämpar med för att förbättra. Dessutom tror jag att omgivningen ser samma positiva sidor hos mig som jag själv är stolt över, det jag tycker om hos mig själv. Men jag blir osäker..... jag bara tror och vet inte...känns lite klurigt.
Jag tror också att andra missbedömer min styrka och tror att jag klarar mycket mer rent känslomässigt än vad jag egentligen gör. Det skulle jag vilja ändra på, frågan är hur gör man det?
Som sagt, ibland är det nog bra med den totala ensamheten när man bara kan ägna sig åt sig själv. Jag känner att det här har varit precis en sådan dag jag behöver emellanåt.
Undrar om det blir något regn? I natt kom det 25 mm, det räcker ett bra tag tycker jag.
Jag undrar,
Det tar på krafterna....
Hela tiden påminnelser om människors grymhet före, under och efter 2:a världskriget.
Sverige 2009 - papperslös och gravid
...... det föds barn i Sverige som blir helt skyddslösa!
Trots att Sverige (som land) "skrivit på" om både de Mänskliga Rättigheterna och den internationella Barnkonventionen sker det förlossningar i "hemlighet". Har mammorna tur får de hjälp på ett sjukhus, men det är inte garanterat. Det finns de som blivit avvisade vid intaget.
"Garantin" för sjukhushjälp är knuten till; antingen att det finns personal som tror på sig själva och som menar att värdet av att hjälpa till när det kommer nya "liv" är större än allt annat. ELLER att mamman har de tusenlappar hon måste visa i förväg att hon kan betala sin förlossning med.
De barn som föds på ett svenskt sjukhus av en papperslös eller "gömd" mamma får på sin höjd ett "födelsebevis". Ett papper som bekräftar att barnet är fött. Ingen registrering hos myndighet genomförs (sätts på sin höjd in en kopia i en vanlig A4 pärm på ett skattekontor), inget medborgarskap utfärdas och barnet är med andra ord helt "non existing" och utan alla rättigheter, både i Sverige och över hela jorden.
Om det så handlar om ett barn, eller tio, så är det för mig helt oacceptabelt.
Icke existerande barn är inte bara rättslösa de är även skyddslösa. Dom barnen finns inte! Dom andas, äter, sover och lever ...... men dom finns inte! Inget BVC, ingen sjukvård, ingen rätt till förskola eller skola - ingen rätt till någonting!
Vi kan sitta i våra soffor och förfasa oss över både det ena och det tredje, men vi agerar inte för att påverka våra politiker att ta ansvar, i vårt eget land.
Om ett enda av dessa barn, fött i Sverige, utsätts för övergrepp av vuxna, används till arbete eller säljs för andra syften så är vi alla delaktiga.
Bara tanken är gräslig och synnerligen obehaglig. Rätten till VÅRD och HJÄLP i Sverige måste diskuteras, lyftas och luftas. Åt fandern med lågkonjunktur och ekonomisk kris. Än så länge har enskilda människor i vårt land inkomster på miljoner i månaden (och dom är ganska många....!).
Som jag ser det är det inte brist på pengar (de flesta landstingen har stora överskott) utan det är en brist på vilja som är dominerande. Total avsaknad av moral och etik blandas med snålhet och oginhet.
Stora ord pratas och tyckandet står som spön i backen...... om andra länder och deras agerande. Men våra ministrar skäms inte ett dugg över det som är värklighet här hemma. Det spelar ingen roll hur många förlossningar det handlar om, i min värld. Dom är INTE MÅNGA. Men det är en realitet och det förekommer.............. en enda är en för mycket!!!
Glädje....
De här veckorna då jag varit i Göteborg har jag haft förmånen att träffa bl.a Annela. I Tisdags var det Stick-Café i Olskroken och idag var jag och kollade in den garnaffär där hon jobbar. Så roligt!!! Dessutom fick jag med mig lite nya idéer och lite nytt garn, inte helt fel.
Drivkraft i livet?
Thomas av Aquino sa´ ; Kärlek är att göra någon annan lycklig.
Har man fått storhetsvansinne om man hoppas att man kan bidra till en positiv skillnad i en annan människas liv? Att man genom goda tankar, blickar, ord och handlingar kan underlätta hennes liv? Många menar att man egentligen aldrig gör något för någon annan, att allt ytterst handlar om oss själva. Spelar det någon roll?
Är det enbart egenintresse som får en människa att visa intresse, respekt och ödmjukhet mot andra?
Varje möte med andra människor är en stund av mitt liv, ett ögonblick jag uppfattar och lägger i erfarenhetssamlingen. Intryck som staplas, värderas och sedan återanvänds......
Jag önskar jag kan förmedla "värmen" vidare.
Doftkänslighet....
I många sammanhang är det starkt uttalat att man INTE skall dofta för mycket. Det tycker jag är bra, de facto finns det en hel del personer som har stora problem med doftandet och far illa av det.
Idag hade jag en helt annan doftupplevelse, inte mindre obehaglig. Det var varken schampo, parfym eller sköljmedel. Utan det handlade om svett, gammalt blod och urin... Det var på den mer än välfyllda bussen på väg hem från jobbet som jag fick "sällskap" av den vinglige mannen som varit på tandakuten och tagit ut en tand. I mungipan hängde en stor blodig tork. Eftersom "tänder" är mitt arbetsområde erbjöd jag ett par rena pappersnäsdukar, en till "tussen" och en som reserv om det skulle börja blöda igen. Dessvärre var han ite intresserad utan avböjde med ett par kraftuttryck. Jag insåg snabbt att det var jag som skulle flytta på mig om jag skulle ändra situationen. Sagt och gjort vid nästa hållplats bytte jag plats. Det funkade i två hållplatser, sedan kom en ny medpassagerare och slog sig ned bredvid mig på det tomma sätet. I samma ögonblick han satte sig slog svettdoften emot mig med full kraft. Inte bara den kroppsvarma doften av "ny" svett utan en väl inarbetad och i flera dagar sparad svettlukt. Jag kände hur det sved i näsan.
Återigen insåg jag att det var jag som skulle flytta mig för att ändra på situationen. Upprepade min tidigare manöver och togmig bakåt i bussen. Efter en stund blev en sits ledig och jag slog mig ned. I samma stund som jag landar baxar en mycket omfångsrik person ner sig bredvid mig. Och då höll jag på att kräkas.....urindoften var så frän...
Jag steg helt sonika av bussen vid nästa hållplats och gick den sista biten. Jag stog helt enkelt inte ut. Faktum är att dofterna sitter kvar i näsan ännu.
Undrar jag om jag skulle bli accepterad som försöksperson i doftstudien?
Med anledning av "dagen idag" , den 8:e Mars....
Det är otroligt lätt att TYCKA, men ack så svårt att vara säker på att man VET det rätta. Vad är RÄTT och vad är FEL?
Jag hittade en blogg med inlägg som jag reagerade över på många sätt, jag blev upprörd, ledsen och arg.
Samtidigt känner jag en glädje över det jag läser där, jag fick lov att TÄNKA EFTER.
Hur är min moral, min människosyn?
Är jag ärlig?
Jag VET vad jag TYCKER, men VAD VET jag?