Drivkraft i livet?
Thomas av Aquino sa´ ; Kärlek är att göra någon annan lycklig.
Har man fått storhetsvansinne om man hoppas att man kan bidra till en positiv skillnad i en annan människas liv? Att man genom goda tankar, blickar, ord och handlingar kan underlätta hennes liv? Många menar att man egentligen aldrig gör något för någon annan, att allt ytterst handlar om oss själva. Spelar det någon roll?
Är det enbart egenintresse som får en människa att visa intresse, respekt och ödmjukhet mot andra?
Varje möte med andra människor är en stund av mitt liv, ett ögonblick jag uppfattar och lägger i erfarenhetssamlingen. Intryck som staplas, värderas och sedan återanvänds......
Jag önskar jag kan förmedla "värmen" vidare.
Long time no see...
Kan man i efterskott lite diskret få gratulera till födelsedag också, har hört små rapporter om firandet!
Storhetsvansinne tror jag till sin natur inte ens reflekterar över sina egna motiv. Så att vilja göra positiv skillnad är ju en varmt mänsklig egenskap som det behövs mer av.
De som menar att allt till syvende och sist bara handlar om en själv, tycker jag borde ha lite fler nyanser i sitt resonerande. Visst känns det skönt i maggropen om något man gjort för någon annan tas emot med glädje. Varför skulle det vara fel?
Att däremot göra saker bara för att få tacksamhet eller för att försöka bli omtyckt kan man ju diskutera nyttan av.
Samtidigt är inte det heller så entydigt om människan som åtnjutit omsorgen enbart mår bra av det.
Sedan finns det ju kategorin utpressare som använder sig av sina "omsorger" för att tvinga någon till sig eller skapa en tacksamhetsskuld som aldrig tycks bli "betald". Då handlar det ju om nåt annat.
Det som du beskriver låter som att du gör en annan människa enbart gott, och om du sedan själv mår bra av det är det ju helt perfekt.
Det spelar ingen roll, bara allal mår bra ;)
Altruism är ett främmande ord för många tyvärr men det finns lite här och där...
Fin blogg:)