Märkligt hur fort det går.....
..... tiden är det jag tänker på. Sitter och tittar på tre foton som står inom synhåll.
På det första är det en söt liten "vildbase" med blonda lockar. Han är bara 1,5 år men ler ett leende som fortfarande kan få mig tårögd. Det fotot togs av sonen hos en fotograf och den sessionen glömmer jag aldrig. Vilken cirkus det var. Han var i sitt esse. Inga glada tillrop behövdes, inga skojiga leksaker eller annat trixande. Han bara var i högform.
På det andra fotot är det en "Batman-indian". Sonen är 3 år vi det här laget och älskar sin grå Batman t-shirt över allt annat. Han har alltid varit en spexare och gillat att klä ut sig. Här tyckte han att han var väldigt snygg. Han hade fått en svart indianperuk med flätor och en fjäder i ett pannband. "Krigsmålad" är han också med röda streck över den lilla näsan och ett rött höftskynke i skinn. Tomahawken i ena handen och en plastdolk i den andra och så givetvis "läderlappen" på magen.
På det tredje fotot är det en ung militär. Borta är det lilla barnet. Här står en ung man i uniform med vit skjorta och svart slips, över den vänstra bröstfickan sitter två medaljer. På huvudet har han en grön basker och skorna blänker välputsade. Rakryggad och välbyggd. Jag kan knappt tro att det är sant, att det är samma människa fast i annat format. Liten har blivit stor! Men det som är gemensamt för de tre bilderna är just blicken, de leende ögonen. Det är det som gör mig säker - det är trots allt fortfarande min son och han har hunnit bli 19år.
Ja, när jag ser på de här tre bilderna kan jag inte annat än känna att det är märkligt hur fort det går.... det här med tiden alltså. Åren har bara flutit på.....
Nu fattar han sina egna beslut. Att göra militärtjänsten var just ett sådant, ett eget beslut. Jag är så stolt över honom. Han valde att göra något för att HAN ville det. Han valde att göra något som inte är i närheten av "minsta motståndets lag" vilket han kan vara ganska bra på att göra i andra sammanhang. Han valde att göra något som han faktiskt får lov att argumentera för och förklara i en del situationer. Det är ju långt ifrån en "självklarhet" idag, att göra sin "värnplikt". Idag har man möjligheter att välja att låta bli. Oavsett vad jag själv tycker och känner är jag stolt över honom. Han fattade ett tufft beslut, genomför en tuff utbildning och skaffar sig "egna erfarenheter" ........
På det första är det en söt liten "vildbase" med blonda lockar. Han är bara 1,5 år men ler ett leende som fortfarande kan få mig tårögd. Det fotot togs av sonen hos en fotograf och den sessionen glömmer jag aldrig. Vilken cirkus det var. Han var i sitt esse. Inga glada tillrop behövdes, inga skojiga leksaker eller annat trixande. Han bara var i högform.
På det andra fotot är det en "Batman-indian". Sonen är 3 år vi det här laget och älskar sin grå Batman t-shirt över allt annat. Han har alltid varit en spexare och gillat att klä ut sig. Här tyckte han att han var väldigt snygg. Han hade fått en svart indianperuk med flätor och en fjäder i ett pannband. "Krigsmålad" är han också med röda streck över den lilla näsan och ett rött höftskynke i skinn. Tomahawken i ena handen och en plastdolk i den andra och så givetvis "läderlappen" på magen.
På det tredje fotot är det en ung militär. Borta är det lilla barnet. Här står en ung man i uniform med vit skjorta och svart slips, över den vänstra bröstfickan sitter två medaljer. På huvudet har han en grön basker och skorna blänker välputsade. Rakryggad och välbyggd. Jag kan knappt tro att det är sant, att det är samma människa fast i annat format. Liten har blivit stor! Men det som är gemensamt för de tre bilderna är just blicken, de leende ögonen. Det är det som gör mig säker - det är trots allt fortfarande min son och han har hunnit bli 19år.
Ja, när jag ser på de här tre bilderna kan jag inte annat än känna att det är märkligt hur fort det går.... det här med tiden alltså. Åren har bara flutit på.....
Nu fattar han sina egna beslut. Att göra militärtjänsten var just ett sådant, ett eget beslut. Jag är så stolt över honom. Han valde att göra något för att HAN ville det. Han valde att göra något som inte är i närheten av "minsta motståndets lag" vilket han kan vara ganska bra på att göra i andra sammanhang. Han valde att göra något som han faktiskt får lov att argumentera för och förklara i en del situationer. Det är ju långt ifrån en "självklarhet" idag, att göra sin "värnplikt". Idag har man möjligheter att välja att låta bli. Oavsett vad jag själv tycker och känner är jag stolt över honom. Han fattade ett tufft beslut, genomför en tuff utbildning och skaffar sig "egna erfarenheter" ........