Fobi...
För många år sedan råkade jag under kort tid ut för flera olyckor, där jag föll. Jag "ramlade ner" från 10m i ett hopptorn i en innomhusbassäng, jag ramlade av hästen i en helt okontrollerad situation ute i skogen och slog mig ordentligt. Jag överlevde ett fall ur en sittlift i Verbier....
Ganska snabbt utvecklade jag en rejäl skräck för höjder. Ett tag var jag helt handikappad. Jag kunde inte gå ner från vilka trottoarkanter som helst, jag kunde inte gå över vilka trösklar som helst, jag kunde inte stå på en stol för att byta en glödlampa i taket. Tvätta fönster var fullkomligt omöjligt. Vissa trappor kunde jag "döda" för att slippa gå i o s v. Det var fruktansvärt och hemskt. MEN jag fick hjälp av proffs och idag kan jag i alla fall rida, åka skidor( i snälla backar), gå på trottoarer och korsa gator utan problem. Det där med byten av lampor och gardiner varierar, fönstertvätten likaså. Det beror på var och hur.
Det jag fortfarande har problem med är t ex rulltrappor och vanliga trappor med "öppna" steg. Jag skulle förmodligen svimma om jag hamnade i en hiss liknande den Ediets visar foto av i sitt inlägg "Återblickar".
Andra situationer som begränsar min tillvaro är alla större "inbyggda" miljöer där det är "broar" mellan huskroppar och där broarnas sidor är av plexiglas. Trappor som består av perforerade stålgaller är en omöjlighet. Utsiktstorn och balkonger med "gallerstaket".... Jag skulle kunna göra en lista av allt som fortfarande känns svårt, men jag nöjer mig med det jag redan nämnt.
Det jag lärt mig och som är min enda chans idag är att be om hjälp. Jag vet aldrig var, när eller hur problemen dyker upp. Ibland måste man bara fram. I Stockholms tunnelbana börjar jag få kläm på var hissarna finns, ibland tar jag trots det buss eller apostlahästarna istället... för tänk om hissen är trasig. Är den det, då fortsätter jag min resa åt ena eller andra hållet tills dess att jag kan klara mig. Finns det ingen hiss, ber jag om hjälp...att få stå bakom och väldigt nära. Jag behöver hålla i mig i någon så att jag kan blunda. Bemötandet jag får då jag ber om hjälp är mycket varierande men aldrig, inte en enda gång har det varit avvisande eller otrevligt. Lite "pinsamt" kan det kännas om någon börjar skratta och fråga om det handlar om "Dålda kameran" eller något liknande.
Innan dom förstår att det är allvar för mig!
Nu förstår jag verkligen att du tyckte att min bild och min berättelse om hissen med glasgolv var otäck!
Men jättebra att du lärt dig att faktiskt våga be om hjälp när du behöver det! Förstår att det kan kännas jobbigt att be om hjälpen, speciellt om människor inte förstår att det är på allvar.
Idag är det inte så svårt. Nu kan jag själv "skratta" åt det hela, ÄVEN då jag får panik. Jag har full förståelse för att omgivningen, speciellt de främmande människor jag mer eller mindre "överfaller" och ber om hjälp, kan tycka att det är heltokigt! Sakta men säkert har jag accepterat att det är som det är och det gör väl att det blir lite lättare. Hur jag än vänder mig, är det jag som måste träna, träna och åter träna....Ingen annan kan göra det åt mig.
Läs silverfiskens "Nålen" från 23:e November!
http://saintkildaroad.blogspot.com/2005_11_01_saintkildaroad_archive.html
(om du vågar ;)
Men iiiihhh vilka olyckshändelser du råkat ut för. Förstår fullt ut att det blivit fobier av det. Jag ramlade utför en trappa i höstas, en stentrappa på 6 steg, och bröt handleden på många ställen. Sedan dess känner jag obehag i trappor, så undra på att du fick problem. Men fantastiskt bra att du ber om hjälp. DET är svårt att lära sig.
Vill du ha en utmaning av mig? I så fall är du utmanad till att lista dina fem ovanor eller egenheter. Mer info på min sida.
Jag skäms, men jag har helt glömt bort stafettpinnen jag fick av dig sist... Jag började fundera då, men kunde inte komma på någon situation att berätta om och sen försvann det ur tankarna. Sorry, men jag tror helt enkelt att jag får lägga mig. Min inspiration försvann.
Hoho! Var är du? Allt väl?