I Mumindalen.....
Så stor jag är, så är Mumin ... min saga. Pappa kallade mig "lilla My" då jag var barn.
Att bli lyckligt ilsken , kunde väl inte vara fel för en flicka på 50-talet?
Under lång tid läste pappa "Muminserien" i Svenska Dagbladet för mig på morgonen.(Tack pappa, DET gav mig insikten om värdet av en morgontidning...) Jag hade t o m en klänning med Mumin och lilla My tryckta på. Bella, min docka, hade en också.......
I slöjden var "en Mumin" det första jag stickade. Rätstickning och så olika storlek på stickorna.
Morgonen med Mumin, My och Totikki blev en "minnesstund". Det blir nog en "glad-dag" idag...... :)
Min farbror som hade affär i huset brukade varje dag komma inrusande till oss och dra dagens Mumin från tidningen. Han var inte alltid så fräsch farbror antikhandlaren och inte minst märktes det att han snusade rätt ymnigt. En dag berättade han konfunderat att någon på hans stamkrog kallades för Snusmumriken men han kunde inte komma på vem!
Det är mina sena 50-talsminnen av Mumin...
Jag brukar ha lilla-My-frisyr ibland när jag inte står ut med mitt långa hängande och slängande hår.
Och Snusmumrik har jag haft som skällsord tidigare...
När min far en gång reste till Finland i jobbet (STORT äventyr då på 60-talet) köpte han Muminpappan, Mumin och Lilla My i form av små porslinsprydnadsfigurer åt mig. De har jag framme även nu.
Nå't gemensamt drga hos gubbänglar? Mumin, alltså.
"gemensamt drag" ska det förstås vara. Jag ser inte bokstäverna på mitt nya tangentbord.
En liten Tant: Helt klart ett gemensamt "gubb-ängel-drag", dom hade nog vett på att förstå både ett och annat redan då... :)