Varför känner man......
Jag har normalt sett inga problem med att prata med folk. I jobbet gör jag det mest hela tiden, ja förutom då de har "munnen full".... I den situationen kan jag snarare vara beroende av just "ögonkontakt och minspel".
Men, ibland möter man människor som absolut inte klarar av ögonkontakt. Nu tänker jag INTE på de som beroende på t ex ett "autismspektra" har svårigheter med ögonkontakt utan jag tänker på de som räknas som "vanliga"....
Igår talade jag med en person som hela tiden stog och tittade på annat, flackade med blicken och "trampade runt". Det var så jobbigt! Jag kände ett stort "obehag" och dom känslorna satt i länge.... Långt efter det att samtalet var avslutat. Jag kan inte släppa det, idag heller........
Personen i fråga är dessutom min chef, det gör inte det hela lättare.
Vad skall man göra????
Hihi, jag har lite problem med ögonkontakt. Är det ett snabbt samtal så kan jag behålla ögonkontakten men är det långa diskussioner så flackar jag med blicken rätt ofta. Vet inte varför det är så, det är inte medvetet och heller inte pga ointresse eller så. =D
När det gäller städning så kanske man skulle anställa en "piga", eller vad säger du? Annars är det mest för min egen skull jag vill ha städat när folk kommer på besök. Själv struntar jag i om andra har stökigt eller snyggt hemma. Undrar varför?! =/
Din chef kanske inte mår så bra. Ta inte illa upp, det är nog han som mår sämst.
Ta inte illa upp när han gör så, menade jag ju förstås.
När jag känner mig stressad och har en massa jobbiga saker att tänka på så har jag också lite knepigt med att se folk rakt i ögonen. Det har inget med personen man pratar med att göra.